hade de inte ångrat. De hade kommit att göra en så märkvärdigt vacker vandring.
Innan de ännu hade hunnit ut ur Småland, hade de en dag gått in i en bondgård för att köpa sig litet mat. Husmodern hade varit glad och språksam. Hon hade frågat barnen vilka de voro och varifrån de kommo, och de hade berättat henne hela sin historia. »Ånej då! Ånej då!» hade hustrun sagt flera gånger, medan de hade talat. Sedan hade barnen blivit fägnade med mycken och god mat och alls inte fått lämna någon betalning för den. När de hade rest sig för att tacka och gå, hade hustrun frågat om de inte i nästa socken skulle vilja ta in hos hennes bror, och hon hade sagt dem vad han hette och var han bodde. Jo, det voro ju barnen glada att få göra förstås. »Ni ska hälsa honom från mig och tala om vad som har hänt er,» sade bondhustrun.
Barnen gjorde så, och de blevo väl omhuldade också hos brodern. Han lät dem få åka med honom till ett ställe i nästa socken, och där också fingo de ett gott mottagande. Var gång de sedan vandrade bort från en gård, hette det alltid: »Om ni ändå kommer åt det hållet, så gå in där och där, och berätta det, som har hänt er!»
I de gårdar, dit barnen blevo visade, fanns det alltid en bröstsjuk. Och utan att de visste något därom, gingo de två barnen genom landet och lärde människor vilken farlig sjukdom det var, som hade stulit sig in i hemmen, och hur de bäst skulle strida mot den.
För länge i världen sedan, då den stora pesten, som kallades digerdöden, förhärjade landet, berättades det, att man såg en gosse och en flicka vandra från gård till gård. Gossen hade i handen en räfsa, och om han kom och räfsade utanför ett hus, betydde det, att därinne skulle många dö, men inte alla, för räfsan har glesa pinnar och tar inte allt med sig. Flickan hade i handen en kvast, och om hon kom och sopade framför en dörr, betydde det,
