besynnerligt sätt. De påstodo, att en liten pyssling, som inte var stort mera än en tvärhand hög, hade kommit till randen av gruvan och ropat till dem, att de skulle skynda att hjälpa lille Mats, som låg där ovanför gruvan och höll på att förblöda. Efter detta hade lille Mats blivit hemburen och förbunden, men det hade varit för sent. Han hade lidit så stor blodförlust, att han inte hade kunnat leva.
När sjuksköterskan trädde in i stugan, tänkte hon inte så mycket på lille Mats som på hans syster. »Vad ska jag ta mig till med det fattiga barnet?» sade hon för sig själv. »Hon är väl alldeles otröstlig.»
Men hon märkte, att Åsa varken grät eller klagade, utan helt lugnt hjälpte henne med det, som skulle göras. Systern blev mycket förvånad, men hon fick förklaring, när Åsa började tala med henne om begravningen.
»När man har haft att göra med en sådan som lille Mats,» sade Åsa, för hon lade gärna sina ord litet högtidligt och lillgammalt, »så måste man först och främst tänka på att hedra honom, medan man ännu kan det. Det blir väl tid att sörja sedan.»
Och så bad hon systern hjälpa henne att skaffa lille Mats en hedersam begravning. Ingen kunde förtjäna det bättre än han.
Sjuksköterskan tyckte, att om det stackars ensamma barnet kunde finna en tröst i att tänka på begravningen, så var det en riktig lycka. Hon lovade, att hon skulle hjälpa henne, och detta var en stor sak för Åsa. Nu tyckte hon, att målet nästan var uppnått, för syster Hilma var mycket mäktig. Vid det stora gruvfältet, där sprängskotten gå alla dagar, visste ju varje arbetare, att han när som helst kunde träffas av en kringflygande sten eller få en lossnande berghäll över sig, och därför ville var och en gärna stå väl med sjuksköterskan.
När alltså systern och Åsa gingo omkring och bådo gruvarbetarna, att de nästa söndag skulle följa lille Mats till
