graven, var det inte många, som nekade. »Det ska vi väl göra, eftersom syster ber oss,» sade de.
Systern fick det också lyckligt och väl ordnat med mässingskvartetten, som skulle spela vid graven, och med den lilla sångkören. Skolhuset försökte hon inte att få upplåtet, men eftersom det ännu var varmt och stadigt sommarväder, beslöts det, att begravningsgästerna skulle dricka kaffe ute i det fria. De fingo låna bänkar och bord från godtemplarsalen och koppar och fat från handelsbodarna. Ett par gruvarbetarhustrur, som i kistorna hade liggande saker, som de inte använde, så länge som de bodde här i vildmarken, plockade för systerns skull fram fint duktyg, som skulle bredas på kaffeborden.
Så beställdes skorpor och kringlor hos en bagare i Boden och svart och vit konfekt hos en sockerbagare i Luleå.
Det blev så mycken uppståndelse för den begravningen, som Åsa ville ge sin bror, lille Mats, att det talades om den i hela Malmberget. Och till sist fick själva disponenten veta vad som var i görningen.
När disponenten hörde, att femtio gruvarbetare skulle följa till graven en tolv års pojke, som efter allt, vad han visste, inte var annat än en kringstrykande tiggare, tyckte han, att det lät rent vanvettigt. Och sång och musik och kaffebjudning skulle det vara, och graven klädd med granris, och konfekt från Luleå! Han skickade efter sjuksköterskan och bad henne, att hon skulle avstyra allt detta. »Det är synd att låta den stackars flickan slösa bort sina pengar på detta sättet,» sade han. »Det går inte an, att stort folk så där rättar sig efter ett barns infall. Ni gör er ju löjliga allihop.»
Disponenten var inte ond eller häftig. Han talade helt lugnt och bad sjuksköterskan, att hon skulle inställa sången och musiken och den långa processionen. Det var ju tillräckligt, om en nio, tio personer följde med till graven. Och sjuksköterskan sade inte emot disponenten med ett ord,
