dels av respekt och dels därför, att hon inom sig måste erkänna, att han hade rätt. Det var för mycken uppståndelse för en tiggarpojke. Hon hade låtit medlidandet med den stackars flickan springa bort med sitt förstånd.
Sjuksköterskan gick från disponentvillan ner till kåkstaden för att säga Åsa, att hon inte kunde få det så ordnat, som hon önskade, men det var inte med lätt hjärta, för hon visste bäst vad den där begravningen betydde för det stackars barnet. På vägen mötte hon ett par arbetarhustrur och talade med dem om sina bekymmer. De sade genast, att de tyckte, att disponenten hade rätt. Det gick inte an att ställa till med så mycken ståt för en tiggarpojke. Det var synd om flickan förstås, men det var för mycket, att ett barn på det där sättet skulle få ställa och styra. Det var riktigt väl, att det inte blev något av med alltihop.
Hustrurna gingo sedan var och en åt sitt håll och berättade saken vidare. Snart var det bekant ifrån kåkstaden ända bort till gruvschakten, att det ingen storbegravning skulle bli efter lille Mats. Och alla erkände genast, att detta var det enda riktiga.
Det var nog bara en i hela Malmberget, som var av annan mening, och denna var Åsa gåsapiga.
Sjuksköterskan hade verkligen haft en svår stund med henne. Åsa hade inte gråtit och klagat, men hon hade inte velat böja sig. Hon sade, att då hon inte hade bett disponenten om någon hjälp, hade han ju ingenting att göra med saken. Inte kunde han förbjuda henne att begrava sin bror, som hon ville.
Det var först när flera kvinnor hade förklarat för henne, att ingen av dem skulle komma på begravningen, nu då disponenten inte ville veta av den, som hon förstod, att hon måste ha hans tillåtelse.
Åsa gåsapiga satt tyst en stund. Så reste hon sig hastigt. »Vart ska du ta vägen?» frågade sjuksköterskan. — »Jag får väl gå och tala med disponenten,» sade Åsa. — »Inte kan du tro, att han ska rätta sig efter dig,» sade
