Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/319

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
576
ÅSA GÅSAPIGA OCH LILLE MATS

»Jag har allt redan hört er historia,» sade disponenten på sitt vanliga stillsamma och vänliga sätt. »Du får inte tro, att jag inte tycker, att det är synd om dig. Jag vill bara det, som är ditt bästa.»

Då rätade Åsa gåsapiga på sig än mer och sade med hög, klar röst: »Allt sedan lille Mats var nio år, har han varken haft far eller mor, utan han har måst försörja sig själv alldeles som en vuxen. Han bar hållit sig för god att tigga om så mycket som ett mål mat, utan han har alltid velat betala för sig. Han sade jämt, att det inte gick an för en karl att tigga. Han har gått omkring på landet och köpt opp ägg och smör, och han skötte uppköpen lika bra som en gammal köpman. Han slarvade aldrig bort något, och aldrig gömde han undan en slant, utan gav allt till mig. Lille Mats hade sitt arbete med sig ute på åkern, när han gick vall med gässen, och var lika flitig, som om han hade varit gamla karlen. Bönderna nere i Skåne brukade skicka stora pengar med lille Mats, när han gick mellan gårdarna, därför att de visste, att de kunde lita på honom som på sig själva, så att det är inte rätt att säga, att lille Mats bara var ett barn, för det finns inte många stora — — —

Disponenten stod och såg i golvet, utan att en muskel rörde sig i hans ansikte, och Åsa gåsapiga tystnade, för hon trodde, att hennes tal ingen verkan hade på honom. När hon var hemma, hade hon tyckt, att hon hade så mycket att säga om lille Mats, men nu föreföll det henne att vara så litet. Hur skulle hon kunna få disponenten att förstå, att lille Mats förtjänade att begravas med samma heder som en vuxen?

»Se, när jag nu vill kosta på hela begravningen själv — — —, sade Åsa, och så teg hon igen.

Då lyfte disponenten blicken och såg Åsa gåsapiga in i ögonen. Han mätte henne och vägde henne, som den måste kunna, som har många människor under sig. Han tänkte på att hon hade gått igenom det att mista hem och föräldrar och syskon, men hon stod där obruten ännu,