XLV.
HOS LAPPARNA.
Begravningen var över. Alla Åsa gåsapigas gäster voro gångna, och hon var ensam i den lilla kåken, som tillhörde hennes far. Hon hade stängt dörren, för att hon skulle få sitta alldeles i fred och tänka på sin bror. Hon påminde sig allt, vad lille Mats hade sagt och gjort, det ena efter det andra, och det var så mycket, att hon inte kom att lägga sig, utan satt uppe hela kvällen och en god del av natten. Ju mer hon tänkte på brodern, desto bättre förstod hon hur svårt det skulle bli att leva utan honom, och till sist lade hon ner huvudet mot bordskivan och grät bitterligen. »Vad ska jag ta mig till, när jag inte mer har lille Mats?» snyftade hon.
Det var redan sent på natten, och Åsa gåsapiga hade haft en tröttsam dag, så att det var inte underligt, att sömnen smög sig över henne, bara hon sänkte huvudet. Och inte heller var det underligt, att hon drömde om den, som hon just satt och tänkte på. Hon tyckte, att lille Mats kom livslevande in i rummet till henne. »Nu, Åsa, ska du gå och ta reda på far,» sade han. — »Hur ska jag kunna göra det, när jag inte en gång vet var han finns?» tyckte hon, att hon svarade. — »Var inte orolig fördenskull!» sade lille Mats raskt och muntert, som hans vana var. »Jag ska sända till dig en, som ska hjälpa dig.»
I detsamma som Åsa gåsapiga drömde, att lille Mats sade detta, knackade det på dörren till hennes kammare. Detta var en riktig knackning och inte något, som hon bara hörde i drömmen. Men hon var så inne i sin dröm, att hon inte kunde hålla reda på vad som var verkligt och vad som var inbillning, och när hon gick för att öppna, tänkte
