Samefolket, som bodde där i skogar och fjäll, hade alla dött utom en gosse på femton år, och av svenskarna, som bodde i ådalarna, hade ingen lämnats kvar utom en flicka, som också var femton år gammal.
»Gossen och flickan hade vandrat omkring i det öde landet en hel vinter för att söka efter människor, och framemot våren hade de äntligen råkat samman,» berättade Aslak vidare. »Då bad den svenska flickan lappgossen, att han skulle följa henne mot södern, så att hon skulle komma till folk av sin egen stam. Hon ville inte längre stanna i Jämtland, där det inte fanns annat än ödegårdar. ’Jag ska föra dig, vart du vill,’ sade gossen, ’men inte förrän till vintern. Nu är det vår, och mina renar drar västerut oppåt fjällen, och du vet, att vi, som hör till Samefolket, måste gå, dit våra renar för oss.’
Den svenska flickan var barn av rika föräldrar. Hon var van att bo under tak, sova i säng och äta vid bord. Hon hade alltid föraktat det fattiga fjällfolket och tyckte, att de, som bodde under den öppna himlen, var mycket olyckliga. Men hon var rädd att vända tillbaka till sin gård, där det inte fanns annat än döda. ’Låt mig då åtminstone draga med dig oppåt fjällen,’ sade hon till gossen, ’så att jag slipper gå här ensam utan att höra en människoröst!’ Detta sade gossen gärna ja till, och sålunda fick flickan följa renarna på deras färd oppåt fjällen. Hjorden längtade efter det goda fjällbetet och gick varje dag långa sträckor. Det var ingen tid att resa opp tält. Man fick kasta sig ner och sova på snön de stunder, då renarna stannade för att beta. Djuren kände sunnanvinden rista i deras päls, de visste, att den på några få dagar skulle feja bort snön från fjällsluttningarna. Flickan och gossen måste skynda efter dem genom snö, som höll på att smälta, och över bristande isar. När de hade hunnit så högt oppåt bergen, att barrskogen upphörde och de förkrympta björkarna tog vid, vilade de ut några veckor, under väntan på att snön skulle smälta på de övre fjällvidderna. Sedan drog de opp till dessa. Flickan
