stranden. Han skyndade sig att sätta på nytt bete och kasta ut kroken. Under tiden slog sig fjällmannen ner i gräset bredvid honom.
»Det är något, som jag ville tala med dig om,» sade Ola. »Du vet, att jag hade en dotter, som dog i fjol, och henne har vi alltid saknat inne i kåtan.» — »Ja, jag vet,» sade metaren kort, och det for en sky över hans ansikte, som om han inte hade tyckt om att bli påmind om ett dött barn. Han talade god lapska. — »Men det är inte lönt att förstöra livet med sorg,» sade lappen. — »Nej, det är det ju inte.» — »Och nu har jag tänkt på att ta till mig ett annat barn. Tycker du inte, att det vore klokt?» — »Det beror på vad det är för ett barn, Ola.»
»Jag vill tala om för dig vad jag vet om flickan, Jon,» sade Ola och berättade nu för fiskaren, att vid midsommartiden hade ett par främmande barn, en gosse och en flicka, kommit vandrande till Malmberget för att söka efter sin far, och att de, eftersom fadern var borta, hade stannat kvar där för att invänta honom. Men under det att de gingo och väntade, hade gossen blivit dödad av ett sprängskott, och då hade flickan velat göra storbegravning efter honom. Därpå beskrev Ola mycket vackert hur den lilla fattiga flickan hade förmått alla människor att hjälpa henne, och att hon hade varit så modig, att hon själv hade gått och talat med disponenten.
»Är det den flickan, som du vill ta till dig i kåtan, Ola?» frågade metaren. — »Ja,» sade lappen. »När vi hörde detta, kunde vi inte låta bli att gråta allihop, och vi sade till varandra, att en så god syster också skulle bli en god dotter, och att vi önskade, att hon skulle komma till oss.» Den andre satt tyst en stund. Det märktes, att han fortsatte samtalet endast för att göra sin vän lappen en glädje. »Hon är väl av din stam, den där flickan?» — »Nej,» sade Ola, »hon är inte någon av Samefolket.» — »Hon är kanske dotter till någon nybyggare, så att hon är van vid livet här i norden?» — »Nej, hon är långt
