söderifrån,» sade Ola och såg ut, som om detta alls inte hade något med saken att göra. Men nu blev metaren mera intresserad. »Då tror jag inte, att du kan ta henne,» sade han. »Hon lär nog inte tåla att bo i kåta om vintern, när hon inte är uppfödd med det.» — »Hon ska få goda föräldrar och goda syskon i kåtan,» sade Ola Serka envist. »Det är värre att vara ensam än att frysa.»
Men metaren tycktes bli alltmera ivrig att förhindra saken. Det var, som om han inte kunde tåla den tanken, att ett barn, som hade svenskar till föräldrar, skulle bli upptaget bland lapparna. »Du sade ju, att hon hade en far vid Malmberget?» — »Han är död,» sade lappen tvärt. — »Det har du väl tagit riktigt reda på, Ola?» — »Vad behövs det att fråga om den saken?» sade lappen föraktligt. »Det måtte jag väl veta. Skulle flickan och hennes bror ha varit tvungna att vandra ensamma genom hela landet, om de hade haft en far i livet? Skulle två barn ha behövt försörja sig själva, om de hade haft en far? Skulle den lilla flickan ha behövt gå ensam för att tala med disponenten, om hennes far hade levat? Skulle hon vara ensam ett ögonblick, nu sedan hela Samelandet talar om vilken duktig flicka hon är, om inte hennes far redan vore död? Flickan tror själv, att han lever, men jag säger, att han måste vara död.»
Mannen med de trötta ögonen vände sig mot Ola. »Vad heter flickan, Ola?» sade han. Fjällmannen funderade. »Det kommer jag inte ihåg. Jag får fråga henne.» — »Ska du fråga henne? Är hon redan här då?» — »Hon är däroppe i kåtan, ja.» — »Vad, Ola? Har du tagit henne till dig, innan du vet vad hennes far vill?» — »Inte behöver jag bry mig om hennes far. Om han inte är död, är han väl en sådan, som inte vill veta av sitt barn. Han må vara glad, att en annan tar vård om det.» Metaren kastade spöet och reste sig. Det var en fart över honom, som om han hade fått nytt liv. »Jag tänker, att fadern inte är som andra människor,» fortfor fjällmannen. »Han
