fjällugglorna och lämlarna och lapparna, som voro skapade för att leva där.
En dag hade Akka fört honom till en av de stora gruvstäderna, och där hade han funnit lille Mats liggande sönderskjuten utanför en gruvöppning. Under de närmaste dagarna hade pojken inte tänkt på annat än att hjälpa den stackars Åsa gåsapiga, men när hon väl hade återfunnit sin far, så att han inte mer behövde göra något för henne, hade han helst stannat hemma i fjälldalen. Allt sedan dess hade han gått och längtat efter den dagen, då han skulle få resa hem med Mårten gåskarl och bli människa. Han ville allt gärna bli sådan igen, att Åsa gåsapiga skulle våga tala med honom och inte slå igen dörren mittför hans näsa.
Jo, han var bra lycklig, när det nu bar i väg söderut. Han svängde med mössan och ropade hurra, när han fick se den första granskogen, och på samma sätt hälsade han den första gråa nybyggarstugan, den första geten, den första katten och de första hönsen. Han for fram över praktfulla vattenfall, och till höger om sig såg han sköna fjäll, men vid sådant var han nu så van, att han knappt brydde sig om att titta åt det. En annan sak var det, när han strax öster om fjällen fick se Kvickjocks kapell med den lilla prästgården och den lilla kyrkbyn. Han tyckte det var så vackert, att han fick tårar i ögonen.
Oupphörligen råkade de flyttfåglar, som nu kommo flygande i mycket större flockar än på våren. »Vart ska ni hän, vildgäss?» ropade flyttfåglarna. »Vart ska ni hän?» — »Vi ska till utlandet, vi såväl som ni,» svarade vildgässen. »Vi ska till utlandet.» — »Ungarna era är ju inte flygfärdiga,» ropade de andra. »De kommer aldrig över havet med så späda vingar.»
Lappar och renar höllo också på att flytta ner från fjällen. De vandrade i god ordning: en lapp gick i spetsen av tåget så kom hjorden med de stora tjurarna i de främsta leden, så en rad med bär-renar, som förde lapparnas tält och packning, och till sist en sju, åtta människor. När
