Med detsamma spratt han till och såg sig om. Han hade varit så upptagen av att titta på trakten, att han inte hade märkt, att det hade kommit besökande till utsiktstornet.
De sprungo nu uppför trapporna med god fart. Pojken hann nätt och jämnt se sig om efter ett gömställe och sticka sig undan där, innan de voro uppe.
Det var unga människor, som voro ute på fotvandring. De talade om att de hade strövat igenom hela Jämtland. De voro glada, att de hade kommit till Östersund just förra kvällen, så att de fingo se den stora utsikten från Östberget här på Frösön denna klara morgon. Här kunde de se mer än tjugo mil åt alla håll, så att de fingo en sista överblick av hela sitt kära Jämtland, innan de skulle resa därifrån. De pekade ut för varandra de många kyrkorna, som lågo runt om sjön. »Där nere har vi Sunne,» sade de, »och där ligger Marby, och därborta ligger Hallen. Den, som syns rakt i norr, är Rödö kyrka, och den, som reser sig här under oss, är Frösö kyrka.» Sedan började de tala om fjällen. De närmaste voro Oviksfjällen. Det kommo alla överens om. Men sedan började de undra vad som kunde vara Klövsjöfjället, och vilken topp som var Anarisfjället, och var de hade Västerfjället och Almåsaberget och Åreskutan.
Medan de talade om detta, tog en ung flicka upp en karta, bredde ut den på sitt knä och började studera den. Plötsligen såg hon upp. »När jag ser Jämtland så här på en karta,» sade hon, »tycker jag, att det liknar ett stort, stolt fjäll. Jag väntar alltid, att jag ska få höra en berättelse om att det en gång har stått upprätt och pekat rakt mot skyn.» — »Det skulle allt ha varit ett väldigt fjäll, det,» sade en av de andra och skrattade åt henne. — »Ja, och fördenskull blev det väl också kullstörtat. Men se nu själv om det inte är likt ett riktigt högfjäll med bred fot och spetsig topp!» — »Det passar inte illa för ett sådant fjälland att självt se ut som ett fjäll,» sade en av de andra turisterna. »Men fastän jag har hört andra sagor om
