både eldstaden och jättekvinnan voro honom fjärmare, än när han först kom in i rummet. Stugan hade inte från början synts honom särdeles stor. Han förstod först rätt hur ansenlig den var, när han äntligen hade kommit så långt som till eldstaden, för han var då så trött, att han måste stödja sig mot staven för att vila. När jättekvinnan såg, att han stannade, lade hon ner sländan, reste sig från bänken och var med få steg framme hos honom. »Vi jättar tycker om stora stugor,» sade hon, »och min husbonde brukar klaga över att det är trångt härinne. Men jag kan förstå, att det blir mödosamt att gå igenom jättestugan för den, som inte kan ta längre steg än du. Säg nu vem du är, och vad du söker hos jättarna!» Det såg ut, som om vandraren hade ämnat ge ett häftigt svar, men säkerligen ville han inte börja gräl med en kvinna, utan han svarade helt lugnt: »Mitt namn är Handfaste, och jag är en kämpe, som har varit med om många äventyr. Nu har jag suttit hemma vid gården hela året, och jag började just att undra om det aldrig skulle bli något mer att göra för mig, när jag hörde människorna tala om att ni jättar sköter så illa om landet häroppe, att ingen mer än ni själva kan bo här. Jag har nu dragit hit för att tala vid din husbonde om denna saken och fråga om han inte vill laga, att här blir en bättre ordning.»
»Min husbonde är gången på jakt,» sade jättekvinnan, »och han får själv svara på dina frågor, när han kommer hem. Men jag vill säga dig, att den, som vågar ställa sådana spörsmål till en bergrese, borde vara en större man än du. Det vore säkert bäst för din heder, om du ginge din väg genast utan att råka jätten.» — »Nog ska jag vänta in honom, när jag nu är hitkommen,» sade han, som kallade sig Handfaste. — »Jag har rått dig, så gott jag förstår,» sade husmodern, »nu får du följa din egen vilja. Sätt dig här på bänken, så ska jag gå och hämta dig en välkomstdryck!»
