De gingo tillsammans än en stund, och Karr hörde, att det ropade från alla håll: »Där går Gråfäll, som har förstört skogen!» Gråfäll låtsade, som om han inte hörde det, men Karr trodde sig nu förstå varför han var så nedslagen.
»Du Gråfäll,» frågade Karr hastigt, »vad menar snoken med att du skulle ha slagit ihjäl den, som han tyckte bäst om?» — »Hur kan jag veta det?» sade Gråfäll. »Du vet, att jag aldrig brukar slå ihjäl någon.»
Kort därefter mötte de de fyra gamla älgarna: Krokrygg, Hornkrone, Strävmane och Storstarke. De kommo sakta och betänksamt vandrande efter varandra. »Väl mött i skogen!» ropade Gråfäll emot dem. — »Väl mött igen!» svarade älgarna. »Vi ville just råka dig, Gråfäll, för att rådgöra med dig om skogen.»
»Det är så,» sade Krokrygg, »att vi har fått veta, att det har skett en ogärning här i skogen, och att det är därför, att den inte har blivit straffad, som hela skogen blir förstörd.» — »Vad är det för en ogärning?» — »Det är någon, som har slagit ihjäl ett oskadligt djur, som han inte kunde äta. Sådant räknas som en ogärning här i Fridskogen.» — »Vem är det, som har gjort ett sådant nidingsdåd?» sade Gråfäll. — »Det lär ska vara en älg, och vi skulle nu fråga dig om du vet vem det kan vara.» — »Nej,» sade Gråfäll, »jag har aldrig hört talas om en älg, som har slagit ihjäl ett oskadligt djur.»
Gråfäll skildes från de gamla och vandrade vidare med Karr. Han hade blivit allt tystare och gick med djupt nersänkt huvud. De kommo att gå förbi Kryle, huggormen, där han låg på sin häll. »Där går Gråfäll, som har förstört skogen,» väste Kryle, han som alla andra. Nu hade Gråfäll förlorat tålamodet. Han gick fram till ormen och lyfte framfoten. »Tänker du slå ihjäl mig, som du slog ihjäl den gamla snokhonan?» sade Kryle. — »Har jag slagit ihjäl en snokhona?» frågade Gråfäll. — »Första dagen du kom i skogen, slog du ihjäl snoken Hjälplös’ hustru,» sade Kryle.
