Pojken satte sig med all hast till rätta på korpryggen, och Bataki skulle nog snart ha hunnit upp vildgässen, om inte dimman hade hindrat honom. Men det var, som om morgonsolen skulle ha väckt den till liv på nytt. Små lätta dunstslöjor höjde sig på en gång ur sjön, ur åkrarna och ur skogen. De tätnade och bredde ut sig med förunderlig hast, och snart var jorden bortskymd av vita, böljande dimmor.
Bataki flög fram ovanför dimman i klar luft och strålande solsken, men vildgässen måtte ha farit nere bland dunstmassorna. Det var omöjligt att få syn på dem. Pojken och korpen skreko och ropade, men de fingo inte något svar. »Det här var då en riktig otur,» sade Bataki till sist. »Men vi vet ju, att de far mot söder, och så snart det blir klart, ska jag nog skaffa reda på dem.»
Pojken var allt bedrövad över att ha blivit skild från Mårten gåskarl just nu, när de befunno sig på resa och den store vite kunde råka ut för alla möjliga faror. Men när han hade suttit och ängslats ett par timmar, sade han till sig själv, att ännu hade ju ingen olycka skett, och då var det inte värt att förlora sitt goda humör.
Just i detsamma hörde han en tupp gala nere på jorden, och genast lutade han sig fram över korpryggen och ropade: »Vad heter landet, som jag far fram över? Vad heter landet, som jag far fram över?» — »Det heter Härjedalen, Härjedalen, Härjedalen,» gol tuppen. — »Hur ser det ut nere hos er?» frågade pojken. — »Fjäll i väster, skog i öster, bred ådal genom hela landet,» svarade tuppen. — »Tack ska du ha! Du gör bra reda för dig,» ropade pojken.
När han hade rest än en stund, hörde han en kråka kraxa nere i dimman. »Vad finns det för människor i det här landet?» ropade han. — »Präktigt och bra bondfolk,» svarade kråkan, »präktigt och bra bondfolk.» — »Vad har de för sig?» frågade pojken. »Vad har de för sig?» — »De sköter boskap och hugger skog,» kraxade kråkan. — »Tack ska du ha! Du gör bra reda för dig,» ropade pojken.
