Ett stycke längre fram hörde han, att en människa trallade och sjöng nere i dimman. »Finns det någon stor stad i det här landet?» frågade pojken. — »Vad... Vad... vem är det, som ropar?» genmälde människan. — »Finns det någon stad i det här landskapet?» upprepade pojken. — »Jag vill veta vem det är, som ropar,» skrek människan. — »Jag kunde väl tro, att jag inte skulle få något besked, när jag frågade en människa,» ropade pojken.
Det dröjde inte länge efter detta, förrän dimman drev bort lika fort, som den hade kommit, och pojken såg nu, att Bataki flög fram över en bred floddal. Det var grant landskap med höga fjäll här som i Jämtland, men det fanns ingen stor och fruktbar bygd nedanför bergen. Det var långt mellan byarna, och åkrarna voro små. Bataki följde floden mot söder, ända tills de kommo i närheten av en by. Där slog han ner på en stubbåker och lät pojken stiga av.
»På den här marken har det vuxit korn i sommar,» sade Bataki. »Se efter om du inte kan finna något ätbart!» Pojken lydde rådet, och det dröjde inte länge, förrän han hittade ett ax. Medan han plockade fram kornen och åt, började Bataki språka med honom.
»Ser du det där stora, granna fjället, som reser sig rätt i söder?» frågade han. — »Ja, nog ser jag det alltid,» svarade pojken. — »Det heter Sonfjället,» fortfor korpen, »och du kan tro, att det har funnits gott om vargar där förr i tiden.» — »Det var nog en god tillflyktsort för dem,» medgav pojken. — »Människorna, som bodde härnere i ådalen, hade det allt svårt med dem många gånger,» sade Bataki. — »Kanske du kommer ihåg någon bra varghistoria, som du kunde berätta mig?» sade pojken.
»Jag har hört, att för länge i världen sedan skulle vargarna ifrån Sonfjället ha överfallit en karl, som var ute för att sälja laggkärl,» sade Bataki. »Han var från Hede, en by, som ligger här i ådalen några mil högre opp, än vi nu befinner oss. Det var vinter, och vargarna satte efter
