hammarslag hördes inifrån huset. »När jag ser den där smedjan,» sade korpen, »kommer jag att tänka på att det förr i världen fanns så goda smeder i Härjedalen och framför allt i den här byn, att de inte hade sin like i hela landet.» — »Du kommer kanske ihåg en historia om dem också, som du vill berätta för mig?» sade pojken. — »Ja, nog minns jag en om en smed ifrån Härjedalen,» sade Bataki, »som utmanade två andra mästersmeder, en ifrån Dalarna och en ifrån Värmland, till tävlan i spiksmide. Utmaningen blev antagen, och de tre smederna möttes här i Kolsätt. Dalkarlen var den, som började. Han smidde ett dussin spikar, så jämna och vassa och glatta, att de inte kunde göras bättre. Efter honom kom värmlänningen. Också han smidde ett dussin spikar, som var alldeles förträffliga, och därtill kom, att han hade förfärdigat dem på hälften så kort tid som dalkarlen. När de, som skulle döma om tävlingen, såg detta, sade de till Härjedalssmeden, att det inte lönade sig för honom att försöka, för bättre än dalkarlen eller fortare än värmlänningen kunde han inte smida. ’Inte vill jag ge mig. Det ska väl finnas ännu ett sätt att utmärka sig på,’ sade härjingen. Han lade järnet på städet utan att först värma det i ässjan, hamrade det varmt och smidde spik på spik utan att behöva varken kol eller bläster. Ingen hade sett en smed hantera hammaren mästerligare, och Härjedalssmeden blev förklarad för den yppersta i landet.»
Med dessa ord tystnade Bataki, men pojken blev nu ännu mera fundersam. »Jag undrar vad du har för mening med att berätta mig detta,» sade han. — »Den där historien föll mig i hågen, när jag fick se den gamla smedjan,» svarade Bataki helt likgiltigt.
De två resenärerna höjde sig åter i luften, och korpen förde pojken söderut till Lillhärdals socken, som gränsar mot Dalarna. Där slog han ner på en trädbevuxen hög, som låg på krönet av en ås. »Jag undrar om du vet vad det är för en hög, som du står på?» sade Bataki. Nej, det måste
