ju pojken erkänna, att han inte visste. — »Jo, det är en gravhög,» sade Bataki. »Den har blivit oppkastad över en man, som hette Härjulf och var den förste, som bosatte sig i Härjedalen och började odla opp landet.» — »Du har kanske en historia att berätta om honom också?» sade pojken.
»Jag har inte hört mycket om honom, men jag tror, att han ska ha varit en norrman. Först var han i tjänst hos en norsk kung, men han råkade i osämja med denne, så att han måste fly ur landet. Han begav sig då till den svenske kungen, som bodde i Uppsala, och tog tjänst hos honom. Men om en tid begärde han att få kungens syster till hustru, och när kungen inte ville ge honom en så förnäm brud, flydde han bort med henne. Han hade nu ställt det så för sig, att han inte kunde bo i Norge och inte i Sverige, och till utlandet ville han inte flytta. ’Men det ska väl ges ännu en utväg,’ tänkte han och drog med sina tjänare och skatter norrut genom Dalarna, tills han uppnådde de stora ödeskogarna, som utbredde sig ovanför Dalgränsen. Där slog han sig ner, byggde sig hus och bröt bygd och blev sålunda den förste, som bosatte sig i denna landsändan.»
När pojken hörde den sista historien, blev han ännu mera fundersam än förut. »Jag undrar vad du har för mening med att berätta mig allt detta,» sade han än en gång. Bataki svarade ingenting på en stund, utan vred och vände på huvudet och knep ihop ögonen. »Eftersom vi är så här ensamma,» sade han till sist, »ska jag passa på och fråga dig om en sak. Har du någonsin tagit riktigt reda på vad den där tomten, som förvandlade dig, har satt som villkor för att du ska bli människa?» — »Jag har inte hört talas om något annat villkor, än att jag skulle föra den vita gåskarlen oskadd opp till Lappland och ner till Skåne igen.» — »Jag kunde just tro det,» sade Bataki, »för sist vi råkades, talade du så stolt om att det inte fanns något så fult som att svika en vän, som litar på en. Du borde allt fråga Akka om villkoret. Du vet, att hon var hemma hos er och talade
