svart hår och små, plirande ögon kom gående förbi. »Vad är det ni tvistar om, karlar?» sade han. »Ni skriker, så det hörs över hela skogen.»
En av värmlänningarna vände sig hastigt mot den nykomne. »Du är väl en finne, efter du vandrar omkring så här långt oppe i skogen?» — »Jo, jag är väl det,» sade gubben. — »Det var riktigt bra,» sade karlen. »Jag har alltid hört, att ni finnar skulle ha mera förstånd än annat folk.» — »Gott rykte är bättre än guld,» erkände finngubben. — »Vi sitter här och grälar om vilken del av Värmland som är den yppersta. Jag undrar om du ville åta dig att slita tvisten, så att vi slipper att bli osams för den här sakens skull?» — »Jag ska döma, så gott jag förstår,» sade finngubben. »Men ni får ha tålamod med mig, för jag måste först berätta er en gammal historia.»
»Det var en gång så,» sade finnen och slog sig med detsamma ner på en sten, »att landet, som låg norr om Vänern, såg alldeles anskrämligt ut. Det var så fullt av kala berg och branta kullar, att det var omöjligt att bo och leva där. Vägar kunde inte banas och åkrar inte röjas. Men landet, som låg söder om Vänern, var gott och lättbrukat då för tiden, som det är än i dag.
Nu hände det sig, att det fanns en storkarl där i söder, som ägde sju söner. Alla sönerna var raska och starka karlar, men de hade ett stolt sinnelag, och det rådde ofta ofrid mellan dem, därför att var och en ville räknas för mer än de övriga.
Fadern tyckte inte om det ständiga kivet, och för att få slut på det kallade han en dag sönerna till sig och frågade dem om de ville gå in på att han fick sätta dem på prov för att utröna vilken av dem som var den förnämste.
Jo, det ville sönerna visst. De önskade ingenting högre.
’Då ska vi ställa på detta viset,’ sade fadern. ’Ni vet, att norr om den här lilltjärnen, som vi kallar Vänern, har vi en utmark, som är så full av tuvor och småsten, att vi inte har någon nytta av den. I morgon ska ni ta var
