sin plog och fara dit och plöja så mycket, som ni kan hinna med på en dag. När det blir kväll, ska jag komma och titta efter vem av er som har gjort det bästa arbetet.’
Solen hade inte förr kommit opp nästa morgon, än de sju bröderna stod färdiga med hästar och plogar. Det var grant att se dem, när de körde ut till arbetet. Hästarna var ryktade, så att det glänste av dem, plogbladen blänkte, och plogbillen var nyslipad. De for av som i sken, ända tills de kom ner till Vänern. Då vek ett par av dem åt sidan, men den äldste körde rätt på. ’Inte är jag rädd för en sådan här liten vattenpuss,’ sade han om Vänern.
När de andra såg, att han var så modig, ville de inte visa sig sämre. De ställde sig på plogarna och drev hästarna ut i vattnet. Det var stora hästar, och det dröjde en god stund, innan de förlorade fotfästet och måste simma. Plogarna flöt på vattnet, men det var ingen lätt sak att hålla sig kvar på dem. Ett par av sönerna låg i släp efter plogen, och ett par måste vada, men alla kom över och tog genast itu med att plöja opp utmarken, som inte var något annat än den landsträckan, som sedan har blivit kallad Värmland och Dal. Den äldste skulle plöja mittfåran, de två näst äldsta ställde sig på ömse sidor om honom, de två, som var närmast dem i ålder, tog plats bortom dem, och de två yngsta plöjde var sin fåra, den ene vid västra kanten av utmarken och den andre vid den östra.
Den äldste brodern plöjde till en början en rak och bred fåra, för marken nere vid Vänern var ganska jämn och lättbrukad. Det gick raskt undan, ända tills han råkade på en sten, som var så stor, att han inte kunde komma förbi den, utan måste lyfta plogen opp på den. Sedan satte han plogbillen med makt i jorden och skar opp en bred och djup fåra. Men om en stund kom han till så hård mark, att han måste lyfta plogen. Detta hände honom än en gång, och han förargade sig över att han inte kunde få fåran lika bred och djup hela vägen. Till sist blev grunden så stenig, att han måste nöja sig med att bara rispa opp den en smula
