Stubben vred och vände på sig, och två ljusa punkter uppe i toppen lyste som eldkol. Detta såg ut som ett riktigt trolleri, men pojken märkte snart, att stubben hade en krokig näbb och stora fjäderkransar kring de glödande ögonen, och då lugnade han sig.
»Det var riktigt roligt att råka på en levande varelse,» sade han. »Kanske att du, fru kattuggla, vill tala om för mig vad det här stället heter, och vad det är för folk, som bor här?»
Kattugglan hade denna kvällen som alla andra höstkvällar suttit på en pinne i den stora stegen, som stod stödd mot hustaket, och tittat ner på grusgångar och gräsmattor för att spana efter råttor. Men till hennes förvåning hade inte ett enda gråskinn visat sig. I stället såg hon, att något, som liknade en människa, fastän det var mycket, mycket mindre, rörde sig i trädgården. »Här har jag nog den, som skrämmer bort råttorna,» hade kattugglan tänkt. »Vad i all världen kan det vara för en?»
»Det är inte en ekorre, inte en kattunge, inte en vessla,» tänkte hon vidare. »Jag trodde, att en fågel, som så länge som jag har bott på en gammal herrgård, skulle ha reda på allt, som finns i världen. Men detta övergår mitt förstånd.»
Hon hade stirrat på det där, som rörde sig på sandgångarna, tills ögonen glödde. Slutligen hade nyfikenheten tagit överhand, så att hon hade flugit ner till marken för att se närmare på den främmande.
När pojken började tala, lutade ugglan sig framåt och beskådade honom. »Han har varken klor eller taggar,» tänkte hon, »men vem kan veta om han inte äger en gifttand eller något annat, ännu farligare vapen? Jag får försöka att ta litet bättre reda på vad han går för, innan jag vågar mig på honom.»
»Gården heter Mårbacka,» sade ugglan, »och här har bott herrskap förr i tiden. Men vad är du själv för en?» — »Jag funderar på att flytta hit,» sade pojken utan att svara
