allén för att komma obemärkt till sitt gamla hem, kände hon skillnaden så tung mellan förr och nu, att hon helst hade velat vända om. »Vad tjänar det till att komma hit? Här kan ju ändå inte vara som i de gamla tiderna,» tänkte hon.
Men hon tyckte, att när hon nu hade kommit så långt, skulle hon väl ändå se stället, och hon fortfor att gå framåt, fastän hon kände sig mera sorgsen för vart steg hon tog.
Hon hade hört sägas, att gården skulle vara mycket förfallen och förändrad, och det var den väl också. Men det kunde hon inte märka nu på kvällen. Hon tyckte snarare, att allt var sig likt. Där hade hon dammen, som i hennes ungdom hade varit full med rudor, som ingen vågade fiska, därför att far ville, att de rudorna skulle få gå i fred, där de gingo. Där voro drängstugan och boden och stallet med vällingklockan över ena gaveln och väderflöjeln över den andra. Och gårdsplanen framför boningshuset var alltjämt som ett kringstängt rum utan utsikt åt något håll, såsom den hade varit i fars tid, för han hade inte haft hjärta att hugga bort så mycket som en buske.
Hon hade stannat i skuggan under den stora lönnen vid inkörseln till gården och stod och såg sig omkring. Och när hon nu stod där, hände det märkvärdiga, att en flock duvor kom och slog ner bredvid henne.
Hon kunde knappt tro, att det var verkliga fåglar, för duvor bruka ju aldrig vara i rörelse efter solnedgången. Det måtte ha varit det sköna månskenet, som hade väckt dessa. De hade trott, att det var dager, och flugit ut från sitt duvslag, men sedan hade de blivit förvirrade och inte kunnat känna igen sig. När de hade fått se en människa, hade de flugit till henne, liksom för att hon skulle visa dem till rätta.
Det hade funnits en massa duvor på gården i hennes föräldrars tid, för duvorna hade också varit av de djuren, som hennes far hade tagit i sitt särskilda hägn. Bara det var tal om att slakta en duva, kom han i misshumör. Hon tyckte mycket om, att de vackra fåglarna hade kommit henne
