L.
SKATTEN PÅ SKÄRET.
Allt ifrån början av höstresan hade vildgässen flugit rakt söderut, men när de lämnade Fryksdalen, slogo de in i en annan riktning och foro över västra Värmland och Dalsland bort mot Bohuslän.
Det blev en munter resa. Gässlingarna voro nu så pass vana att flyga, att de inte mer klagade över trötthet, och pojken började återfå sitt goda humör. Han var glad, att han hade fått tala med en människa, för det hade muntrat upp honom, att hon hade sagt, att om han fortsatte på samma sätt som hittills att göra gott åt alla, som han råkade, så kunde det inte sluta illa för honom. Inte hade hon kunnat säga hur han skulle återfå sin rätta skapnad, men hon hade gett honom tillbaka en smula hopp och tillförsikt, och det var säkert detta, som gjorde, att han nu hade kunnat tänka ut hur han skulle avhålla den store vite från att resa hem.
»Vet du, Mårten gåskarl,» sade han, bäst som de foro fram högt uppe i luften, »att det blir nog enformigt för oss att stanna hemma hela vintern, sedan vi har varit med om en sådan här resa. Jag sitter och tänker på att vi borde följa med vildgässen till utlandet.» — »Det kan väl aldrig vara ditt allvar!» sade gåskarlen och lät helt förskräckt, för sedan han nu hade visat, att han var i stånd att följa vildgässen ända till Lappland, var han alldeles nöjd att få komma tillbaka till gåskätten i Holger Nilssons kostall.
