Pojken satt tyst en stund och tittade ner på Värmland, där alla björkskogar och lövdungar och trädgårdar voro klädda i gula och röda höstfärger, och där de långa sjöarna lågo klarblåa mellan de gula stränderna. »Jag tror, att jag aldrig har sett jorden ligga så vacker under oss som i dag,» sade han. »Sjöarna är som blått siden och stränderna som breda guldband. Tycker du inte, att det vore skada, om vi skulle slå oss ner i Västra Vemmenhög och inte få se något mer av världen?» — »Jag tänkte, att du ville fara hem till far och mor och visa dem vad det har blivit för en duktig pojke av dig,» sade gåskarlen. Han hade hela sommaren gått och drömt om vilken stolt stund det skulle bli, när han fick slå ner på gårdsplanen framför Holger Nilssons stuga och visa Dunfin och de sex ungarna för gässen och hönsen och korna och katten och för mor Holger Nilsson själv, så att han var inte mycket glad åt pojkens förslag.
Vildgässen gjorde flera långa raster under dagen. De råkade överallt på så präktiga stubbåkrar, att de knappt hade hjärta att fara ifrån dem, och de kommo inte in i Dalsland, förrän det led mot solnedgången. De ströko fram över nordvästra delen av landskapet, och där var det ännu grannare än i Värmland. Där fanns så fullt av sjöar, att landet gick fram mellan dem som smala, högkulliga bankar. Det var ingen passande mark för åkrar, men träden trivdes så mycket bättre, och de branta stränderna lågo som vackra parker. Det tycktes finnas något i luften eller i vattnet, som höll kvar solljuset, också sedan solen hade sjunkit ner bakom åsarna. Strimmor av guld lekte på de blanka, mörka vattenytorna, och över marken dallrade ett ljust, blekrött skimmer, varur gulvita björkar, klarröda aspar och rödgula rönnar stucko upp.
»Tycker du inte själv, Mårten gåskarl, att det blir svårt att aldrig mer få se något så här grant?» sade pojken. — »Jag tycker bättre om att se de feta åkrarna på Söderslätt än de här magra bergbackarna,» svarade gåskarlen.
