Han tycktes just ämna köra näbben i ormen, men plötsligen hejdade han sig. »Du ska inte vara någon dumbom, Bataki,» sade han. »Du kan väl aldrig tänka på att äta opp ormen, förrän du har kallat hit Karr. Inte skulle han våga tro, att Hjälplös är död, om han inte får se honom själv.»
Pojken försökte hålla sig tyst, men fågeln var så löjligt högtidlig, där han gick och pratade för sig själv, att han inte kunde låta bli att skratta.
Fågeln hörde honom, och med ett enda flaxande var han uppe på stenen. Pojken reste sig hastigt och gick emot honom. »Är det inte du, som kallas Bataki, korpen, och är god vän med Akka från Kebnekajse?» frågade pojken. Fågeln betraktade honom noga, och därpå nickade han tre gånger med huvudet. »Det är väl aldrig du, som flyger omkring med vildgässen, och som de kallar Tummetott?» — »Jo, det är inte så utan,» sade pojken.
»Det var fasligt bra, att jag råkade dig. Du kan kanske säga mig vem som har slagit ihjäl den här snoken.» — »Det var den stenen, som jag rullade ner mot honom, som slog ihjäl honom,» sade pojken och berättade hur allt hade gått till. — »Det var duktigt gjort av en, som är så liten som du,» sade korpen. »Jag har en vän här i trakten, som blir glad åt att den här ormen är dödad, och jag skulle önska, att jag kunde göra dig en återtjänst.» — »Tala då om för mig varför du är så glad över att snoken är död!» sade pojken. — »Å,» sade korpen, »det är en lång historia. Den har du inte tålamod att höra på.»
Men pojken påstod, att det hade han nog, och nu berättade korpen hela historien om Karr och Gråfäll och snoken Hjälplös. När han hade slutat, satt pojken tyst en stund och såg framför sig. »Nu ska du ha tack,» sade han. »Det är, som om jag skulle förstå mig bättre på skogen, sedan jag har hört det här. Jag undrar om det finns något kvar av den stora Fridskogen numera?» — »Det mesta är allt förstört,» sade Bataki. »Träden ser ut, som om det skulle ha
