’Nå, men nere i södra Västergötland, där kan väl ingen människa livnära sig?’ sade jätten. — ’Har ni varit med om att ställa i ordning det landet också?’ frågade västgöten. — ’Ånej, inte just det,’ sade jätten, ’men jag minns, att när vi jättebarn gick vall med våra hjordar därnere, byggde vi oss så många stenstugor och gjorde marken så oländig genom all den sten, som vi kastade på varandra, att jag tycker, att det skulle vara svårt att röja opp åkerfält i de trakterna.’ — ’Ja, det är sant, att det inte lönar sig mycket med jordbruk därnere,’ sade västgöten, ’men folket där har slagit sig på vävnad och träarbete, och jag tror, att det visar mer duktighet att kunna skaffa sig sin bärgning i en så fattig trakt än att vara med om att fördärva den.’
’Nu vet jag bara en sak till att fråga om,’ sade jätten. ’Hur har ni det ställt nere vid kusten, där Götaälv faller ut i havet?’ — ’Har ni haft er hand med i spelet där också?’ frågade sjömannen. — ’Inte just det,’ sade jätten, ’men jag kommer ihåg, att vi brukade gå ner till stranden, locka till oss en val och rida på hans rygg genom fjordar och kilar i skärgården. Jag undrar om du vet någon, som brukar bära sig åt på samma sätt?’ — ’Det ska jag låta vara osagt,’ svarade sjömannen, ’men jag vill räkna det som en lika så duktig bragd, att vi människor har byggt en stad nere vid Göta älvs mynning, därifrån det går ut skepp till alla världens hav.’ Härpå gav jätten intet genmäle, och sjömannen, som själv var hemma i Göteborg, började beskriva för honom den rika handelsstaden med dess vida hamn, med dess broar och kanaler och ståtliga gator och berättade, att den ägde så många driftiga köpmän och djärva sjöfarande, att de torde komma att göra den till den yppersta stad i Norden.
Jätten hade dragit ihop pannan i allt djupare veck för vart svar han hade fått, och det märktes nog, att han var bra missnöjd med att människorna hade gjort sig till herrar över naturen. ’Jag hör, att det har blivit mycket nytt i Västergötland,’ sade han, ’och jag skulle gärna vilja
