från vägen och gick uppför den. Hon visste mycket väl, att den stora slottsbyggnaden stod tom allt sedan gamle herrns död. Hon gick dit bara för att få tid på sig att tänka över om hon borde gå vidare, eller om hon skulle vända.
När hon kom upp på terrassen och såg slottet, som låg bländande vitt i månskenet, när hon såg häckarna och blomgrupperna och balustraden med sina urnor och den ståtliga trappuppgången, blev hon än mera modfälld. Hon tyckte, att alltsammans såg så förnämt och ståtligt ut, att hon riktigt förstod, att hon inte hade något där att göra. »Kom mig inte nära!» tyckte hon, att det fina, vita slottet sade till henne. »Inte kan du väl tro, att du och dina skolbarn kan göra någon glädje åt den, som är van att bo på ett sådant här ställe.»
För att driva bort tveksamheten, som började smyga sig över henne, berättade då lärarinnan för skolbarnen just detta samma om den gamle och den unge herrn, som hon själv hade fått höra, när hon hade gått igenom slöjdkursen. Och detta gjorde henne modigare. Det var ju ändå en sanning, att slottet och hela stället var skänkt till slöjdseminariet. Det var skänkt, för att lärare och lärarinnor skulle få leva en lycklig tid på den vackra gården och sedan föra kunskaper och glädje med sig därifrån till sina skolbarn. Men här, där en sådan gåva hade blivit given till en skola, här hade de väl visat, att de satte värde på skolfolk. De hade lagt i dagen, att de höllo de svenska barnens uppfostran för viktigare än allt annat. Just här borde hon aldrig kunna känna sig försagd.
Dessa tankar gåvo henne en smula förtröstan, så att hon tyckte, att hon ville fortsätta företaget. Och för att stärka sitt mod tog hon av neråt parken, som klädde sluttningen mellan slottshöjden och sjön. När hon gick under de härliga träden, som stodo så mörka och hemlighetsfulla i månskenet, vaknade många glada minnen hos henne. Hon berättade för barnen hur det hade gått till här på
