När gässlingarna hade sett slätten, for förargåsen till Öresundskusten. Sanka ängar sjönko sakta mot vattnet, och långa vallar av svartnad tång lågo uppvräkta på stränderna. På somliga ställen funnos höga strandvallar och på andra flygsandsfält, där sanden låg uppkastad i bankar och kullar. Fiskelägena reste sig på stranden med en lång rad likabyggda och likastora små tegelhus, med en liten fyr ute på vågbrytaren och bruna nät hängande på torkplatsen.
»Se nu ner! Titta väl efter!» sade Akka. »Så här ser det ut vid utlandets kuster.»
Till sist for förargåsen också till ett par av städerna. De lågo med massor av smala fabriksskorstenar, med djupa gator mellan höga, röksvärtade hus, med stora, vackra parker och promenader, med hamnar fulla av fartyg, med gamla fästningsverk och slott och med ålderdomliga kyrkor.
»Så här ser utlandets städer ut, fast de är mycket större,» sade förargåsen. »Men dessa kan väl växa, de som ni.»
Sedan Akka hade farit omkring på detta sätt, slog hon ner i en mosse i Vemmenhögs härad. Och pojken kunde inte låta bli att tro, att hon den dagen hade rest fram över Skåne för att visa honom, att han hade ett land, som gott kunde mäta sig med vilket som helst ute i världen. Men det hade hon inte behövt. Pojken tänkte inte på om landet var rikt eller fattigt. Allt sedan han hade sett den första pilvallen och det första låga korsvirkeshuset, värkte hans hjärta av hemlängtan.
