talar, som om vi aldrig skulle träffas mer,» sade Akka, »och vi kommer väl ändå att mötas i morgon. Nu ska jag fara tillbaka till de mina.» Hon lyfte vingarna, men hon kom åter, strök ett par gånger med näbben uppåt och neråt Tummetott och flög så äntligen sin väg.
Det var ljusan dag, men ingen människa rörde sig på gården, så att pojken kunde gå, vart han ville. Han skyndade till kostallet, för hos korna visste han att han skulle få bäst besked. Det såg bedrövligt ut i lagården. I våras hade det funnits tre präktiga kreatur där, men nu stod där bara en enda ko. Det var Majros, och det märktes på henne, att hon längtade efter sina kamrater. Hon hängde med huvudet och hade knappt rört ett strå av maten, som låg framför henne.
»Goddag, Majros!» sade pojken och sprang utan fruktan in i båset. »Hur står det till med mor och far? Hur mår katten och gässen och hönsen, och var har du gjort av Stjärna och Gull-Lilja?»
När Majros hörde pojkens röst, ryckte hon till, och det såg ut, som om hon skulle ha ämnat stånga honom. Men hon var inte så häftig nu som förr, utan hon gav sig tid att se på Nils Holgersson, innan hon stötte till. Han var lika liten, som när han for sin väg, och han var klädd på samma sätt, men han var sig ändå alldeles olik. Den Nils Holgersson, som hade farit bort i våras, hade haft en tung och långsam gång och släpig röst och sömniga ögon, men den, som kom igen, var lätt och vig, rask i talet och ögon hade han, som lyste och blixtrade. Han hade en så käck hållning, att man måste få respekt för honom, så liten han var, och fastän han inte själv såg glad ut, blev den glad, som såg honom.
»Muu,» råmade Majros. »De sade, att du hade blivit annorlunda, men jag har inte kunnat tro det. Välkommen hem, Nils Holgersson, välkommen hem! Det här var den första glada stunden, som jag har haft på aldrig så länge.»
