vore han, om jag inte visste, att han har blivit förvandlad till en pyssling.» — »Jag vet nog, att jag har lämnat ett dåligt namn efter mig här på gården,» sade Nils Holgersson. »Min egen mor tror, att jag gav mig av som en tjuv, men det kan göra detsamma, för jag ska inte dröja länge hemma. Innan jag går, vill jag i alla fall höra vad det är, som fattas dig.»
»Skada, att du inte stannar,» sade hästen, »för jag känner på mig, att vi skulle ha blivit goda vänner. Med mig är det inte något annat fel, än att jag har fått något i foten, en knivsudd, eller vad det kan vara. Den sitter så väl gömd, att doktorn inte har kunnat finna den, men den sticker och sticker, så att jag rakt inte kan gå. Om du ville tala om för Holger Nilsson vad som fattas mig, så tror jag, att han lätt kunde hjälpa mig. Jag skulle bli glad att kunna göra nytta för mig. Jag riktigt skäms att stå och äta utan att arbeta.»
»Det var väl, att du inte har någon riktig sjukdom,» sade Nils Holgersson. »Jag får försöka ställa så, att du blir botad. Det gör dig väl ingenting, om jag tar och ritar litet med min kniv här på din hov?»
Nils Holgersson var nätt och jämnt färdig med hästen, när han hörde röster på gården. Han sköt upp stalldörren litet på glänt och såg ut. Det var far och mor, som kommo gående från vägen upp till huset. Det syntes tydligt, att de voro tyngda av bekymmer. Mor hade fått många fler rynkor i ansiktet än förut, och fars hår hade grånat. Mor gick och talade med far om att han borde försöka få ett lån av hennes svåger. »Nej, jag vill inte låna mer pengar,» sade far, just då han gick förbi stallet. »Ingenting är så svårt som att vara skuldsatt. Det är bättre att sälja stugan.» — »Jag skulle inte ha så mycket emot, att vi gör oss av med den,» sade mor, »om det inte vore för pojkens skull. Men vart ska han ta vägen, om han kommer hem en dag, fattig och eländig, som man kan förstå att han ska vara, och vi inte finns här?» — »Ja, du har ju rätt i detta,»
