De gingo in i stugan, och pojken skulle bra gärna ha velat höra vad de talade om därinne, men han vågade sig inte ut på gårdsplanen. Det gick inte särdeles lång tid, förrän de kommo ut igen, och då följde far och mor med dem ner till grinden. Det var märkvärdigt, hur glada de nu voro. Det såg ut, som om de hade fått nytt liv.
När de främmande voro borta, stodo far och mor kvar vid grinden och sågo efter dem. »Ja, nu bryr jag mig inte om att vara bedrövad mer,» sade mor, »sedan jag har fått höra så mycket gott om Nils.» — »Det var kanske inte så mycket, som de berättade om honom,» sade far betänksamt. — »Var det inte nog, att de kom särskilt resande för att säga, att de ville hjälpa oss, därför att vår Nils hade gjort dem stora tjänster? Jag tycker, att du skulle ha tagit emot deras anbud, jag, far.» — »Nej, mor. Jag vill inte ta emot pengar av någon varken som skänk eller lån. Jag vill göra mig fri från skulderna nu för det första, och sedan ska vi arbeta oss opp igen. Vi är inte så lastgamla än, du mor.» Far riktigt skrattade, när han sade detta. »Jag tror, att du tycker det blir roligt att sälja det här stället, som vi har lagt ner så mycket arbete på,» sade mor. — »Du förstår allt varför jag skrattar,» sade far. »Det var detta, att pojken hade gått förlorad, som tyngde ner mig så, att jag har varit alldeles maktlös, men nu, när jag vet, att han lever och har artat sig väl, så ska du få se, att Holger Nilsson ännu duger till något.»
Mor gick in i stugan, men pojken fick brått att krypa undan in i en vrå, för far kom till stallet. Han gick in i spiltan till hästen och tog, som han brukade, upp foten för att försöka upptäcka vad det var för ett fel med den. »Vad är detta?» sade far, för han såg, att det stod några bokstäver inristade på hoven. »Ta ut järnet ur foten!» läste han och såg sig omkring undrande och spörjande, men började i alla fall titta och känna på hovens undersida. »Där tror jag sannerligen att det sitter något vasst,» mumlade han om en stund.
