Men när dörren var stängd om gåskarlen, kom det liv i pojken. Han rusade i väg över gårdsplanen, hoppade upp på ekbrädan framför ingångsdörren och sprang in i förstugan. Här strök han av sig träskorna av gammal vana och närmade sig dörren. Men det bar honom alltjämt så emot att visa sig för far och mor, att han inte orkade lyfta handen för att knacka. »Det är Mårten gåskarl det gäller,» tänkte han då, »han, som har varit din bästa vän, allt sedan du stod här sist.» Och i ett ögonblick påminde han sig allt, vad han och gåskarlen hade gått igenom på frusna sjöar och stormigt hav och bland farliga rovdjur. Hjärtat svällde av tacksamhet och kärlek, och han övervann sig själv och slog på dörren.
»Var det någon, som ville in?» sade far och öppnade.
»Mor, ni får inte röra gåskarlen!» ropade pojken, och med detsamma gåvo gåskarlen och Dunfin, som lågo bundna på en bänk, till ett glädjeskrik, så att han hörde, att de ännu voro vid liv.
Den, som också gav till ett glädjeskrik, det var mor. »Nej, vad du har blivit stor och grann!» ropade hon.
Pojken hade inte kommit in i stugan, utan stod kvar på tröskeln liksom en, som inte är säker på hur han skall bli mottagen. »Gud vare tack och lov för att jag har dig här igen!» sade mor. »Kom in! Kom in!» — »Välkommen ska du vara!» sade far, och inte ett ord mer kunde han få fram.
Men pojken dröjde ännu på tröskeln. Han kunde inte förstå, att de blevo så glada åt honom, sådan, som han var. Men så kom mor och slog armarna om honom och drog honom in i rummet, och då märkte han hur det var fatt.
»Mor och far, jag är stor, jag är människa igen!» ropade han.
