Den skrapade bort håret och tog hål på skinnet, så att han pinades, var gång han satte ner foten.
Jägarna och hundarna, som var så lätta, att de kunde vandra på isskorpan, förföljde honom alltjämt. Han flydde och flydde, men stegen blev alltmer osäkra och stapplande. Han flåsade häftigt. Det var inte nog med att han led svåra plågor. Han blev trött också av att vada genom den djupa snön.
Äntligen förlorade han tålamodet. Han stannade för att låta hundar och jägare komma honom inpå livet och kämpa en strid med dem. Medan han stod där och väntade, kastade han en blick oppåt, och när han såg oss vildgäss, som svävade ovanför honom, ropade han: ’Stanna nu här, vildgäss, tills allt är slut! Och nästa gång ni far över Kolmården, sök då opp Karr, hunden, och säg honom om hans vän Gråfäll har fått en god död’»
När Akka hade kommit så långt, reste sig den gamla hunden och gick två steg närmare henne. »Gråfäll har fört ett gott liv,» sade han. »Han känner mig. Han vet, att jag är en tapper hund, och att jag ska bli glad att höra, att han har fått en god död. Berätta nu hur...
Han lyfte svansen och höjde huvudet liksom för att ge sig en käck och stolt hållning, men sjönk ner igen.
»Karr, Karr!» ropade nu en människoröst inifrån skogen.
Den gamla hunden reste sig hastigt. »Det är husbonden, som ropar mig,» sade han, »och jag vill inte dröja att följa honom. Jag såg nyss, att han laddade bössan, och vi två ska nu gå tillsammans inåt skogen för sista gången. Du ska ha tack, vildgås. Jag vet nu allt, vad jag behöver veta för att gå nöjd mot döden.»
