Så komma de fram ur buskarna, och pojken kan se ut över en stor del av trädgården. Han märker strax, att den inte är särdeles vidsträckt, bara ett par tunnland. Den höga muren skyddar den i söder och väster, men i norr och öster är den omgiven av vatten, så att där behövs intet stängsel.
Trädgårdsmästaren har stannat för att binda upp en ranka, och pojken får alltså tid att se sig omkring. Han har inte sett många trädgårdar i sina dar, men han tycker sig förstå, att den här är olik alla andra. Den måtte vara utlagd i något gammaldags manér, för en sådan myllrande mängd av små kullar och små blomplaner och små häckar och små gräsmattor och små bersåer fick man inte se nu för tiden. Och inte heller ett sådant vimmel av små dammar och slingrande kanaler, som han ser här på alla håll.
Överallt stå de stoltaste träd och de ljuvligaste blommor, och vattnet i de små kanalerna ligger klart och djupgrönt och speglande. Och pojken tycker, att alltsammans är som ett paradis. Han slår ihop händerna och utbrister: »Jag har då aldrig sett något så vackert! Vad kan det här vara för en trädgård?»
Detta ropar han helt högt, och genast vänder trädgårdsmästaren sig emot honom och säger med sin barska röst: »Den här trädgården heter Sörmland. Vad är du för en, som inte vet så mycket? Den har alltid varit räknad som en av de präktigaste i riket.»
Pojken blir en smula fundersam över svaret, men han har så mycket att se på, att han inte hinner grunda ut vad det kan betyda. Så vackert, som det är, med alla blommor och slingrande vattendrag, så finns det ändå något annat, som han har mera nöje av, och det är alla de små lusthus och lekstugor, som äro uppsatta i trädgården. De finnas överallt, men allra mest vid kanten av de små dammarna och kanalerna. Det är inga riktiga hus. De äro så små, som om de vore byggda för folk, som inte vore större än han, men de äro otroligt prydliga och nätta. De äro av alla
