att de inte hade stannat i någon stuga utmed vägen. Alla bås i lagården och alla spiltor i stallet voro redan upptagna. Det var ingen annan råd än att låta hästar och kor stå ute i regnet. Det var nätt och jämnt, att de, som ägde dem, kunde få komma in under tak.
Det var en väta och en smuts och en trängsel på gårdsplanen, som voro förfärliga. Somliga av djuren stodo i riktiga pölar och kunde inte en gång lägga sig ner. Det fanns nog husbönder, som skaffade sina djur halm att ligga på, och som bredde täcken över dem, men det fanns också de, som sutto inne på gästgivargården, drucko och spelade och alldeles glömde bort dem, som de borde sörja för.
Pojken och vildgässen hade den kvällen kommit till en holme i Hjälmaren. Den var skild från land bara genom ett smalt och grunt sund, och man kunde nog tänka sig, att det gick an att komma ditöver torrskodd, när det var lågvatten.
Det regnade lika galet ute på holmen som på alla andra håll. Pojken kunde inte sova för dropparna, som ständigt smattrade ner på honom. Till sist började han gå omkring på holmen. Han tyckte, att han kände regnet mindre, när han rörde sig.
Knappt hade han gått holmen runt, förrän han hörde ett plaskande i vattnet, som skilde holmen från land, och strax därpå såg han en ensam häst komma gående mellan buskarna. Det var en gammal krake, så usel och eländig, att pojken inte hade sett maken. Han var bruten och styvbent och så mager, att varenda benknota syntes under skinnet. Han bar varken sele eller sadel, bara en gammal grimma, från vilken det hängde en halvrutten tågstump. Det var tydligt, att han inte hade haft någon svårighet att slita sig lös.
Hästen gick rätt emot platsen, där vildgässen stodo och sovo, och pojken blev rädd, att han skulle trampa på dem. »Vart ska du gå? Se dig för!» ropade han. — »Jaså, där är du,» sade hästen och kom fram till pojken.
