»Jag har gått hela milen för att råka dig.» — »Har du hört talas om mig?» frågade pojken förvånad. — »Jag har väl öron, jag med, så gammal jag är. Det är många, som talar om dig nu för tiden.»
Han hade böjt ner huvudet, medan han talade, för att kunna se bättre, och pojken lade märke till att han hade ett litet huvud med vackra ögon och en mjuk, fin nos. »Det har visst varit en god häst från början, fast han har råkat illa ut på gamla dar,» tänkte han.
»Jag ville, att du skulle följa med mig och hjälpa mig med en sak,» sade hästen. Pojken tyckte, att det var vanskligt att följa den, som såg så eländig ut, och undskyllde sig med det dåliga vädret. »Du har det inte sämre, om du sitter på min rygg, än om du ligger här,» sade hästen. »Men du vågar kanske inte följa med en sådan hästskojarkrake, som jag är.» — »Åjo, det vågar jag väl ändå,» sade pojken. — »Väck då gässen, så att vi får göra opp med dem var de ska komma och hämta dig i morgon!» sade hästen.
Strax därefter satt pojken på hästryggen. Den gamla hästen travade undan bättre, än pojken hade trott honom om, men det blev ändå en lång färd genom natt och ruskväder, innan de stannade vid en stor gästgivargård. Där såg det förfärligt otrevligt ut. I vägen voro uppkörda spår, så djupa, att pojken trodde, att han skulle drunkna, om han komme ner i dem. Vid staketet, som löpte runt om gården, voro bundna en tretti, fyrti hästar och nötkreatur, utan något skydd mot regnet, och inne på gården stodo kärror med höga lårar, där får och kalvar, grisar och höns voro instängda.
Hästen gick och ställde sig vid staketet. Pojken satt kvar på hans rygg, och med så goda nattögon, som han hade, såg han tydligt hur svårt djuren hade det.
»Hur kommer det sig, att ni står härute i regnet?» frågade han. — »Vi är på väg till en marknad i Örebro, men vi har måst ta in här för regnets skull. Detta är en
