»Om far dör och jag får gården,» hade han tänkt, »ska jag köpa igen min häst, det första jag gör.»
Nu var far död, och han själv satt vid gården sedan ett par år, men han hade inte gjort ett enda försök att köpa tillbaka hästen. Han hade inte tänkt på honom på långliga tider förrän nu i kväll.
Det var märkvärdigt, att han hade kunnat glömma den så helt och hållet. Men far var en mycket myndig och viljestark man, och när sonen hade blivit vuxen och de två jämt gått samman vid arbetet, hade far fått stor makt över honom. Då hade han kommit att tycka, att far hade rätt i allt, vad han gjorde. Och sedan han själv hade övertagit gården, hade han bara försökt att i allting handla så, som far skulle ha handlat.
Han visste nog, att folk sade, att far var snål, men det var väl rätt att hålla på pungen och inte kasta bort pengarna i onödan. Det goda, som man hade fått, skulle man väl inte låta förfaras. Det var bättre att kallas snål och sitta på en skuldfri gård än att ha stora lån att dras med som de andra hemmansägarna.
Så långt var han kommen i sina tankar, då han ryckte till, därför att han hörde något besynnerligt. Det var, som om en gäll och gäckande röst hade upprepat just vad han tänkte: »Det är bäst att hålla hårt om pungen. Det är bättre att kallas snål och sitta på en skuldfri gård än att dras med lån som de andra hemmansägarna.»
Det lät, som om någon ville göra sig lustig över hans visdom, och han höll på att bli ond, när han märkte, att alltihop bara var ett misstag. Det hade börjat blåsa nu, och här hade han stått och blivit så sömnig, att han hade tagit vindens tjutande i skorstenen för riktigt tal.
Han vände ögonen mot väggklockan, och den slog just i detsamma elva tunga slag. Det var gruvligt så sent det hade blivit. »Det är på tiden, att du går och lägger dig,» tänkte han. Men så kom han ihåg, att han ännu inte hade gått runt gården, som han brukade göra var kväll för
