Knappt hade han tänkt ut tanken, förrän den gälla och gäckande rösten, som han hade hört förut en gång i kväll, upprepade den ord för ord. Han lyssnade och förstod genast, att det ingenting var: bara vinden, som väsnades i skorstenen. Men det var det märkvärdiga, att när vinden så där upprepade hans tankar, syntes de honom så underligt dumma och hårda och falska.
Barnen hade emellertid sträckt ut sig sida vid sida på hårda golvet. De voro inte tysta, utan lågo och mumlade.
»Vill ni bara vara tysta!» sade han. Han var vid så retligt lynne, att han skulle ha kunnat slå dem.
Men det där mumlandet fortfor det oaktat, och han ropade än en gång till dem, att de skulle tiga.
»När mor gick bort ifrån mig,» svarade då en liten klar röst, »tog hon löfte av mig, att jag var kväll skulle läsa min aftonbön. Och det måste jag göra och Britta Maja också. Bara vi har fått läsa ’Gud, som haver barnen kär’, ska det bli tyst.»
Husbonden satt alldeles stilla och hörde de små läsa sin bön. Därpå började han gå med långa steg fram och tillbaka, fram och tillbaka, och under tiden vred han händerna, som om han hade råkat i stor ångest.
Hästen utkörd och fördärvad och de här två barnen gjorda till kringdrivande tiggare! Och båda delarna fars verk! Far hade kanske ändå inte haft så rätt i vad han gjorde.
Han satte sig ner på en stol och lutade huvudet i händerna. Plötsligen började hans ansikte darra och skälva, och han fick tårar i ögonen, som han skyndade sig att torka bort. Det kom nya tårar, och han hade lika brått att få bort dem, men det hjälpte inte. Det kom fler efter.
Nu öppnade hans mor dörren från lillkammaren, och han skyndade sig att svänga stolen så, att han vände ryggen åt henne. Men hon måtte ändå ha märkt något ovanligt, för hon stod en lång stund stilla bakom honom, som hade hon väntat, att han skulle säga något till henne. Så tänkte
