»När husbonden kör ut barnen, så tar jag nyckeln och springer,» hade han tänkt.
Men så blevo inte barnen utdrivna, och pojken satt kvar i vrån och kunde inte begripa vad han skulle ta sig till.
Modern talade länge med sin son, och medan hon talade, stillades hans gråt, och till sist satt han med ett så vackert uttryck i ansiktet och såg ut som en annan människa. Den gamla vissna handen klappade han alltjämt.
»Ja, nu får vi väl gå och lägga oss,» sade gumman, när hon såg, att han hade blivit lugn igen. — »Nej,» sade han och reste sig hastigt, »jag kan inte lägga mig än. Det är en till främmande, som jag får lov att ge husrum i natt.»
Han sade inte mer, men han kastade hastigt på sig rocken, tände en lykta och gick ut. Det var samma blåst och köld ute, men när han kom på förstubron, började han småsjunga. Han undrade om hästen skulle känna igen honom, om han skulle tycka om att komma in i sitt gamla stall.
När han gick över gårdsplanen, hörde han, att en dörr slog och smällde för vinden. »Det är den där lad-dörren, som har blåst opp igen,» tänkte han och gick för att stänga den.
Ett par ögonblick därefter stod han vid ladan och skulle just stänga till dörren, när han tyckte sig höra ett prassel därinifrån.
Detta kom sig därav, att pojken hade passat på att gå ut på samma gång som han, och han hade genast sprungit ner till ladan, där han hade lämnat kreaturen. Men de stodo inte längre utanför i regnet. En stark vindpust hade för längesedan kastat upp lad-dörren och hjälpt dem att få tak över huvudet. Men det var prasslet, när pojken hade sprungit in i ladan, som husbonden hörde.
Nu lyste han med lyktan inåt ladan och såg, att över hela golvet lågo sovande kreatur. Ingen människa syntes till. Djuren voro inte bundna, utan hade lagt sig här och där i halmen.
