»Ja, det är så, lille Mats,» sade Åsa, »men vi kan ännu hinna i land. Spring på bara!»
I själva verket hade vinden och vågorna ännu mycket arbete att utföra för att få bort isen från sjön. Det svåraste var väl gjort, när istäcket hade brustit i stycken, men alla dessa stycken måste delas på nytt och kastas mot varandra för att bli krossade, söndernötta och upplösta. Det fanns ännu kvar en myckenhet hård och fast is, som bildade stora, oskadade fält.
Men den värsta faran för barnen var, att de inte hade någon överblick av isen. De kunde inte se var rämnorna voro så vida, att de omöjligt kunde komma över dem. De visste inte var de stora isflaken funnos, som kunde bära dem. Därför irrade de omkring hit och dit, fram och tillbaka. De kommo utåt sjön i stället för att nalkas land. De blevo så rådvilla och förskräckta ute på den bristande isen, att de till sist bara stodo stilla och gräto.
Då kom en fylking vildgäss i skarp flykt susande fram över dem. De ropade högt och starkt, och det märkvärdiga var, att mitt i gåskacklet hörde barnen orden: »Ni ska gå till höger, till höger, till höger!»
De satte sig genast i rörelse och följde rådet, men det dröjde inte länge, förrän de på nytt stodo rådvilla framför en bred rämna.
Åter hörde de gässen skrika över deras huvuden, och i gåskacklet urskilde de ett par ord: »Stå stilla, där ni ä’! Stå stilla, där ni ä’!»
Barnen sade inte ett ord till varandra om det, som de hörde, men de lydde och stodo stilla. Snart därpå gledo isstyckena samman, så att de kunde komma över rämnan. Då togo de varandra åter i hand och sprungo. De voro ängsliga inte bara för faran, utan också för hjälpen, som de hade fått.
De måste snart stanna i ny tvekan, men genast hörde de en röst tränga ner till dem. »Rätt framåt! Rätt framåt! Rätt framåt!» sade rösten.
