Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 2.djvu/91

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
348
ARVSKIFTET

utan han sade: ’Nu ska ni inte göra er mer bekymmer för den här saken, mor, utan lägg ni er att dö i ro och fred! Den där dåliga lotten kan ni ge mig. Jag ska nog försöka att slå mig ut på den, och hur det än går, ska jag inte harmas på er för att de andra har fått bättre än jag.’

Så snart han hade sagt detta, blev modern lugn, och hon tackade honom och berömde honom. Att sedan dela ut de andra lotterna gjorde henne inget bekymmer, för de var nästan jämngoda.

När allt var ordnat, tackade den gamla den yngste sonen än en gång och sade, att hon hade väntat, att just han skulle hjälpa henne. Och hon bad, att han skulle komma ihåg den stora kärlek, som hon hade hyst för honom, när han kom opp i sin vildmark.

Därmed slöt hon ögonen och dog, och sedan bröderna hade satt ner henne i jorden, gick de för att bese var och en sin egendom. Och de båda äldsta kunde ju inte vara annat än nöjda och belåtna.

Den tredje gick opp i sin vildmark, och han såg, att modern hade sagt sant, och att den mest bestod av bergklintar och småsjöar. Han kunde nog förstå, att modern hade tänkt på honom med kärlek, när hon gjorde i ordning denna lotten åt honom, för fastän hon inte hade haft annat än dålighet att ta av, så hade hon ordnat det så väl, att det var ett det vackraste land. På sina ställen var det hemskt och vilt, men det var vackert i alla fall. Detta tyckte han om att se, men glad var han ändå inte.

Men så började han märka, att berggrunden hade ett besynnerligt utseende här och där. Och när han såg bättre efter, upptäckte han, att den nästan överallt var genomsprängd med malmådror. Det fanns mest järn, men det var också gott om både silver och koppar där på hans egendom. Han anade, att han hade fått större rikedom än någon av bröderna, och nu började han så småningom begripa hur hans gamla mor hade menat det med sitt arvskifte.»