stenar, på en smal hästbana rullade några vagnar, lastade med gråa stenstycken, och i skogsbrynet lågo små arbetarbostäder.
Pojken kunde inte begripa vad detta var för något, och han ropade med full hals neråt marken: »Vad är det här för ett ställe, där de hämtar opp så mycket gråsten ur jorden?»
»Hör på det nötet! Hör på det nötet!» kvittrade sparvarna, som voro hemma på platsen och hade väl reda på sig. »Han kan inte skilja järnmalm från gråsten. Han kan inte skilja järnmalm från gråsten.»
Då förstod pojken, att det, som han såg, var en gruva. Han blev rätt besviken, för han hade tänkt, att gruvor skulle ligga på höga berg, men den här låg på släta marken mellan ett par bergåsar.
Snart hade de lämnat den bakom sig, och pojken satt på nytt och stirrade rätt framåt, för granskogsåsarna och björkdungarna, som lågo under honom, tyckte han sig ha sett många gånger förut. Då kände han, att en stark värme slog upp till honom från marken, och genast måste han titta ner för att få reda på vad detta kom sig av.
Under honom lågo stora högar av kol och malm, och mittibland dessa stod en hög, åttkantig, rödmålad byggnad, som sände en hel kvast av lågor mot himlen.
Först kunde pojken inte tro annat, än att det var eldsvåda, men så såg han folk gå helt lugnt nere på marken och inte bry sig det minsta om elden, och då kunde han inte begripa hur detta hängde ihop.
»Vad är det här för ett ställe, där ingen frågar efter, att ett hus står i ljusan låga?» ropade pojken neråt marken.
»Hör på den, som är rädd för elden!» kvittrade bofinkarna, som bodde i skogsbrynet och hade väl reda på vad som skedde i grannskapet. »Han vet inte hur järnet smältes ur malmen. Han kan inte skilja en masugnslåga från en eldsvåda.»
Snart hade de lämnat masugnen bakom sig, och pojken satt på nytt och såg rätt framåt, därför att han menade,
