allt bullret omkring dem. Det löpte linbanor fram genom luften, på vilka korgar, lastade med malm, sakta färdades fram. I alla forsar snurrade hjul, elektriska ledningar ströko genom den tysta skogen, och ofantligt långa järnvägståg kommo rullande med sexti, sjutti vagnar, lastade än med malm och kol, än med järnstänger, plåtar och ståltråd.
När pojken hade suttit en stund och sett på allt detta, kunde han inte hålla sig tyst längre. »Vad heter det här landet, där det bara växer järn?» frågade han, fast han visste, att fåglarna nere på marken skulle göra narr av honom.
Då spratt en gammal uv, som satt och sov inne i en övergiven hytta, upp ur sömnen. Han sträckte fram sitt runda huvud och ropade med sin förskräckliga röst: »Uhu, uhu, uhu. Det här landet kallas Bergslagerna. Om här inte hade vuxit järn, skulle det inte bo annat än uvar och björnar här än i dag.»
