“Hvad fick du då?“ sade käringen.
“Åh, der kom farande tre karlar med hvar sitt hölass; de gåfvo mig en höbundt hvar, så att jag fick ett litet kälklass, och så fick jag ett par synålar af en kringvandrande krämare,“ sade gossen.
“Hvar gjorde du af höet?“ frågade käringen.
“Jag tuggade på det, jag; men det smakade bara gräs, och derföre kastade jag det i elfven,“ sade gossen.
“Det skulle du ha bredt ut öfver ladugolfvet,“ sade käringen.
“Det skall jag göra en annan gång det, mor,“ sade gossen.
“Hvar gjorde du af synålarna då?“ frågade käringen.
“Jag stack dem i höet,“ svarade gossen.
“Åh, du är en stolle!“ sade käringen, “du skulle ha stuckit dem in och ut i mössan din.“
“Ja, var lugn, du mor, det skall jag göra en annan gång,“ sade gossen.
Dagen derpå, då gossen var nere vid bron igen, kom en man ifrån qvarnen med en mjölsäck och ville öfver.
“Du kommer icke öfver förrän du betalar tull,“ sade gossen.
“Jag har inga pengar att betala med,“ sade mannen.
“Ja, då kommer du inte öfver,“ sade gossen; “men varor äro god betalning,“ sade han. Så fick han en mark mjöl, och så slapp mannen öfver.
Det dröjde ej länge förrän der kom farande en smed med en låda smidesarbete och ville öfver; men det gick sammalunda.
“Du får inte komma öfver förrän du betalar tull,“ sade gossen. Men han hade heller inga pengar att betala med; i stället gaf han gossen en nafvare, och så slapp han öfver.
