kunnat tänka sig slik galenskap,“ sade hon. “Men nu får du bege dig å väg en gång till och inte bry dig om hvem du möter, ty du måste bort och gifta dig, och se till om du kan få en, som bättre begriper timliga ting och är klokare att styra och ställa än du. Men då får du skicka dig som folk, och går det väl, så får du önska dig lycka till och ropa hurra,“ sade hon.
Ja, gossen gjorde allt det, som mor hans bad honom om. Han gaf sig i väg och friade till en flicka, och hon tyckte att gossen kunde inte vara så tokig ändå, och så sade hon ja, att hon ville ta honom.
Då gossen kom hem, ville käringen veta hvad flickan hans hette. Då blef käringen ond och sade, att han fick gå åstad igen, ty nu ville hon veta hvad flickan hans hette. Med detsamma gossen skulle resa hem igen, tänkte han sig icke så mycket omkring, att han frågade hvad hon hette. Jo, hon hette “Sölvi“, sade hon. Gossen sprang hem och mumlade för sig sjelf:
| « | Sölvi, Sölvi, |
| Tösa mi'! | |
| Sölvi, Sölvi, | |
| Tösa mi'!« |
Men rätt som han rände så fort, för att han skulle hinna hem innan han hade glömt det, stupade han öfver en tufva, och så glömde han namnet igen. Då han kom på benen, började han leta rundt omkring tufvan, men han träffade icke på annat än en spade. Den tog han, och till att gäfva och leta allt hvad han orkade. Som han stod och grof, kom der en gammal man.
“Hvad är det du gräfver efter?“ frågade mannen. “Har du tappat något här?“
“Åh ja, åh ja, jag har tappat namnet på tösa mi’,“ sade gossen; “men jag kan inte hitta det igen,“ sade han.
