det, för jag var den första som såg det,“ svor den tredje. Så gingo de på och blefvo så osams om ägget, att de nära på hade kommit i lufven på hvarandra. Men så kommo de öfverens om, att de skulle rå om det gemensamt alla fem, och så skulle de lägga sig på det, som gåsen gör, och kläcka ut gåsungen. Den första blef liggande i åtta dagar och rufvade och latade sig och gjorde ingenting; under tiden måste de andra träla för födan både åt sig och henne. Det begynte en af dem att ge henne stickord för.
“Du kom inte ut ur ägget förrän du kunde pipa, du heller,“ sade hon som låg och rufvade; “men detta tror jag snarare det blir folk af, ty jag tycker det mumlar: “Sill och välling och gröt och mjölk, inuti ägget allt i ett,“ sade hon; “nu kan du ligga i åtta dagar, så få vi byta om med att släpa födan i dig.“ Då den femte också hade legat i åtta dagar, hörde hon tydligt att det var en unge i ägget, som skrek på “sill och välling och gröt och mjölk,“ och då pickade hon hål på det; men i stället för en gåsunge kom der ut en menniskounge, och gräsligt ful var den, med stort hufvud och liten kropp, och det första den skrek på, då den kom ut, var “sill och välling och gröt och mjölk.“ Så kallade de honom Mumle Gåsägg.
Så ful han var, så voro de ändå glada i honom i förstone; men det dröjde icke länge, innan han blef så glupsk, att han åt upp all den mat de hade. När de kokade ett vällingfat eller en grötgryta, som de tänkte de skulle ha nog af alla sex, så hvälfde han i sig det alltihop. Då ville de icke ha honom längre. “Jag har inte känt mig mätt något enda mål, allt sedan den här bytingen kröp ur äggskalet,“ sade en af dem, och då Mumle Gåsägg hörde att de andra instämde häri, sade han att han skulle gerna resa sin väg, — “behöfde icke
