de honom, så icke behöfde han dem,“ — och dermed drog han bort ifrån hemmet. Sent omsider kom han till en bondgård, som hade en stenbunden mark, och frågade efter tjenst; de hade starkt behof af en arbetare, och husbonden satte honom till att rensa bort sten ur åkern. Ja, Mumle Gåsägg bar bort sten från åkern och tog dem så stora, att det var många hästlass i dem, och antingen det var stort eller smått, så stack han det i fickan sin. Det drog icke långt om förrän han var färdig med arbetet, och sedan ville han veta hvad han vidare skulle göra.
“Du skall plocka bort stenen ur åkern, hör du,“ sade mannen, “du kan väl inte vara färdig förrän du har börjat, vet jag.“
Men Mumle Gåsägg tömde fickorna sina och kastade stenen i hög. Då fick husbonden se, att han var färdig med arbetet, och märkte att han fick vara varsam med honom, som var så stark. Han fick komma in och få mat, sade han. Det tyckte Mumle Gåsägg också, och han åt ensam upp det, som var lagadt åt både husbondfolk och tjenare, och ändå var han icke halfmätt.
Det var karlakarl till arbetare, men det var en farlig karl att äta också, ty det var ingen botten i honom, mente hemmansegaren. “Slik en arbetare kunde äta en stackars bonde från gård och grund, innan en visste ordet af,“ sade han. Han hade icke mera arbete åt honom; det var bäst han gick till kungsgården.
Mumle Gåsägg gick till kungsgården och fick tjenst genast; i kungsgården fans nog både med mat och arbete. Han skulle nu vara springgosse och hjelpa pigorna med att bära ved och vatten och göra annat småarbete. Så frågade han hvad han skulle göra först.
Han fick taga sig till att spenta sönder litet ved så länge, sade de. Ja, Mumle Gåsägg till att spenta och
