“Det var mig en dunderhuggare att arbeta,“ sade kungen, “men hur mycket äter du åt gången?“ sade han, “ty nu är du väl svulten?“
Skulle han ha en ordentlig gröt, så gick det åt tolf tunnor mjöl, sade Mumle Gåsägg; men när han hade fått dem till lifs, så kunde han också berga sig för en tid.
Det tog tid att få en sådan gröt kokt, och under tiden skulle han draga in litet ved åt köksan. Han lade hela vedhögen på en släde, men då han skulle genom dörren med den, var han oförsigtig igen. Huset kom så rent af i olag, att det gaf sig i alla fogningar, och nära var det att han hade dragit kungsgården öfver ända. Då det led derhän att maten var nära färdig, skickade de honom ut att ropa in folket från egorna. Han ropade, så att det svarade i alla berg och backar, men de kommo icke fort nog till honom; då blef han osams med dem och slog ihjäl tolf stycken.
“Han slog ihjäl tolf,“ sade kungen, “och han äter för många gånger tolf, men huru många arbetar du för?“
“Det är för många gånger tolf, det ock,“ svarade Mumle.
Då han hade fått mat, skulle han på logen och tröska; så tog han takåsen och gjorde slaga utaf, och då taket i följd deraf ville till att ramla, tog han en stor granbjelke, så qvistad som den var, och satte till takås, och så tröskade han loge och halm och hö om hvartannat. Det gick på tok, ty kornet och agnarna röko omkring i sällskap, och det stod som en sky öfver hela kungsgården.
Då han i det närmaste hade gjort ifrån sig tröskningen, kommo der fiender i landet, så det skulle bli krig. Så sade kungen till Mumle Gåsägg, att han fick taga folk med sig, begifva sig å väg och taga emot fienden och kriga, ty kungen tänkte, att fienden väl skulle slå ihjel honom. Nej,
