folk ville han icke ha med sig för att låta slå sönder, han ville slåss ensam, han, sade Mumle Gåsägg.
Dess bättre är det, dess förr blir jag honom qvitt, tänkte kungen. Men en dugtig klubba måste han ha, sade Mumle.
De skickade bud på smeden; han smidde en på fem lispund. Den kunde vara bra nog till att knäcka nötter med, sade Mumle Gåsägg. Så smidde han en på femton lispund; den kunde vara bra nog till att pligga skor med, sade han. Ja, större kunde smeden icke smida den med sitt folk. Då gick han sjelf till smedjan, Mumle Gåsägg, och smidde sig en klubba om femton skeppund, och den behöfdes det hundra man för att vända på städet. Den tyckte Mumle Gåsägg kunde nödtorftigt duga. Så måste han ha en matsäcksrensel; den gjorde de af femton oxhudar och stoppade den full med mat, och så stöflade han ned utför backen med renseln på ryggen och klubban på axeln.
Då han kom så långt, att krigsfolket fick se honom, skickade de ut en som frågade, om han ville taga emot dem.
“Bi’ bara tills jag fått äta,“ svarade Mumle Gåsägg, kastade ned sig på marken och tog till att äta bakom den stora matrenseln.
Men de kunde icke bida, de gåfvo sig till att skjuta på honom genast, så att det både regnade och haglade med reffelkulor.
“De der krikonen vålar jag inte,“ sade Mumle Gåsägg och tog till att äta ännu mera; det bet hvarken bly eller jern på honom, och matrenseln stod framför och skyddade mot kulorna som en hel vall.
Så togo de sig för att kasta bomber och skjuta med kanoner. Han grinade litet för hvar smäll han fick.
“Åh, det käns knappt,“ sade han. Men så fick han en bomb i vrångstrupen.
