Jo, då tordes hon icke annat och letade ihop så mycket pengar, som han trodde sig till att bära i renseln. Nu for han på hemvägen med landskylden, och straxt som han var rest, kom Gamle-Erik hem. Då han sporde, att Mumle hade dragit sin kos med renseln full med pengar, dängde han först på mor sin och satte sedan efter honom och skulle taga fatt honom. Och han kom inpå honom också, ty han gnodde lös och ledig och kastade äfven på sig ett vingslag ibland, medan Mumle måste hålla sig vid marken med den tunga renseln; men då Gamle-Erik var i hälarna på honom, tog han till att hoppa och springa det mesta han orkade, och då höll han klubban bakom sig för att värja sig emot honom, — så gick det undan: Mumle höll i skaftet, och Gamle-Erik famlade efter klubban, tills de kommo i en djup dal; der sprang Mumle från den ena bergstoppen öfver på den andra, och Gamle-Erik var så het och ifrig att sätta efter honom, att han rände rakt emot klubban, föll ned i dalen och bröt af den ena foten sin, — der låg han.
“Här har du landskylden!“ sade Mumle Gåsägg, då han kom till kungsgården och slängde penningrenseln till kungen, så att det brakade i förstugugolfvet.
Kungen tackade och lofprisade honom, och lofvade honom både god lön och hempass, om han ville ha det; men Mumle ville bara ha mera arbete.
“Hvad skall jag göra nu?“ sade han. Jo, då kungen fick fundera litet sade han, att han fick resa till bergstrollet, som hade tagit farfarssvärdet hans, på det slottet han hade vid sjön, dit ingen vågade sig.
Mumle fick med sig några matsäckslass i renseln och drog åstad igen, och han vandrade både länge och väl öfver skog och fjell och vilda hedar, till han kom till några höga berg, der trollet skulle bo, som hade tagit farfarssvärdet kungens.
