“Det måtte jag väl kunna, sade tuppen och stod på ett ben och blundade med begge ögonen och gol. Räfven störtade sig öfver honom, grep honom öfver nacken och slängde honom på ryggen, så att han icke hann gala ut förrän det bar af till skogs med honom, så fort som Mickel orkade springa.
Då de kommo under en gammal qvistig gran, slängde Mickel tuppen i backen, satte foten på bröstet hans och ville taga sig en smakbit.
“Du är en hedning, Mickel,“ sade tuppen; “kristet folk korsar sig och ber, innan de äta,“ sade han.
Men Mickel ville icke vara någon hedning — nej, gudbevars — så släppte han taget och skulle till att knäppa händerna och bedja för maten. Vips flög tuppen i ett träd.
“Du skall nog inte slippa så lätt,“ sade Mickel för sig sjelf, gick så bort och kom igen med ett par spånflisar efter timmerhuggarne. Tuppen kikade och kikade efter hvad det kunde vara.
“Hvad har du der?“ sade han.
“Det är bref jag har fått,“ sade räfven; “vill du inte hjelpa mig att läsa dem, för jag är inte boksynt sjelf.“
“Jag ville så gerna, men jag törs inte nu,“ sade tuppen; “der kommer en jägare; jag sitter bakom stammen; jag ser’n, jag ser’n!“ ropade han.
Då räfven hörde, att tuppen glunkade om jägaren, tog han till benen det fortaste han kunde.
Den gången var det Mickel som lät lura sig.
